En sak jag saknar från livet i sommarstugan är sommarcyklarna. Fyra skruttiga cyklar med sneda styren och blekt lack. Det var någon sorts frihet att sätta sig på en sån cykel. Man visste att man inte skulle ha på sig någon hjälm eftersom man cyklade så långsamt. Man visste att man inte behövde ha med sig något lås för ingen skulle stjäla den. Varför var det så fascinerande att sätta sig på en alldeles för låg cykel och bara cykla iväg ut i ingenstans? Som Wendy i Peter Pan flög vi iväg mot oändligheten och vidare, eller var det Buzz Lightyear ? Eller ? Oavsett var det härligt och frigivande. Som terapi. Kanske ska tipsa någon fancy livscoach i L.A. om metoden. Det är ju genialiskt. Till alla mina vänner där ute: jag kommer att minnas er när jag blir känd för detta. Ha det bra, sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du är så rar som lämnar en komentar